Vi älskar katter och katterna älskar oss, i alla fall så verkar det så eftersom övergivna katter söker upp oss och stannar kvar.


Den 13 aug 2002 så kom denna ljuvliga varelse i min famn och sedan dess har vi varit tillsammans. Då min make strax innan han dog sa till mig att skaffa mig en katt, så svarade jag att man skaffar sig inte en katt, utan katten finner sin matte. Så blev det, ett år efter makens död så fann denna övergivna kattunge mig. Hon var ett skelett med päls på. Veterinären gissade på att hon kunde vara 2,5 månad. Hon hade levt utomhus ett tag och fått klara sig själv denna heta sommar. Grannens barn hade sett henne under idrottsföreningens lokal borta på ängen och hon följde efter dem när de gick förbi. Jag letade efter dess ägare men ingen letade efter henne, och det är jag nu jätteglad för. Hon blev min bästa vän.  
   
   
Oktober 2005 så ringer min dotter hem till mig och frågar om råd. En utsvulten rädd katt hade gömt sig under hennes långa kappa och sökte tröst och värme. Hon hade kommit hem sent på kvällen och den vackraste lilla varelse satt utanför hennes ytterdörr och frös. Hon satte sig ner och började prata med den. Vad gör man? Jo, ring mamma och fråga sig till råds. Det resulterade att nu fram i slutet av januari 2006 så har fortfarande ingen hört av sig eller efterlyst denna vackra grå katt. De är nu så sammansvetsade att det inte går att skilja på dem. Det uppstår dock lite problem när hon behöver kattvakt, för Skrutten har skrämt henne när hon markerade "hit men inte längre" när Lilla Grå smög på den gravida Skrutten. När sedan ungarna kommit så blev hon en vaktande mamma. Dock har väl Lilla grå sig själv att skylla för hon avvisade Skruttens puss när de anlände en dag, med att fräsa åt Skrutten och jag kan tänka mig att Skrutten är lite långsint.  
   

Den 5 december 2005 så blev Skrutten mamma för första och ska bli ända gången. Det blev en svår förlossning och vi är evigt tacksamma mot Bagarmossens djursjukhus som via telefon hjälpte oss igenom denna kväll och natt.

Tolv timmar är inte vanligt för en kattmamma, men ungarna ville inte komma ut. Hon blödde mycket och var mycket medtagen. En av kattungarna kom inte ut, det var enbart påsen som de ligger i som kom. Efter konsulterat djursjukhuset för att fråga vad vi skall göra så sa de till oss att avvakta och se om någon del kommer fram och då försiktigt dra ut den. Med ett finger in i kattmamman skulle vi försöka styra ut kattungen. Plasthandskar letades fram och när svansen tittade ut så försökte vi hjälpa till. Detta är inget vi skulle vågat göra på egen hand och köra alla de milen till Bargarmossen med en födande bilrädd katt var inte att tänka på. Till slut hade vi lyckats få tag på kattungen och kunde lirka ut denna. Den var dock död och dottern var förtvivlad och trodde att hon dödat den. Men djursjukhuset tröstade henne med att så var det troligen inte.

Efter att den döda kommit ut och mamman skrikit och bitits så flydde hon blödande ifrån oss. Vi fångade in henne igen och bäddade ner henne i en ny låda som var ren. Då tittar hon upp på oss och ser frågande ut och där under henne ligger hennes nästa unge. Den kom ut snabbt och utan några bekymmer, till och med mamman såg förvånad ut. Mamman tittade efter den döda ungen och vi la den till henne så hon fick se att den inte levde. Hon slickade en stund på den och insåg faktum och gick därifrån. Skrutten serverades uppvispad äggula för att få lite näring och vatten därtill och därefter så bäddades mamman och två ungar ner i en uppfräschad låda.

Timmarna gick och hon låg där utslagen med sina två små nyfödda och vi beslöt oss för att försöka sova i skift. Alina som hitintills skött det mesta ville fortsätta vakta. Efter några timmar så var det då dags för den fjärde ungen att komma ut men mamman orkade inte utan låg nästan apatisk på en handduk i hallen dit hon tagit sig för att få vara ifred från de nyfödda. Så kom den sista ungen och mamman bara tittade på henne men orkade inget göra. Alina tog den i en handduk och torkade den försiktigt och höll den varm, de andra ungarna fick en värmedyna under filten de låg på i sin låda så de inte skulle bli kalla. Efter någon timma till så kom då moderkakan ut och kattmamman åt upp den och fick lite ny kraft. Hon fick nu ligga och mysa med den sista ungen ett tag innan de båda flyttades tillbaka till kattlådan och hela familjen var församlad. De blev matade och mamman gick ur lådan och la sig utanför och sov. Dottern vek ihop en handduk som huvudkudde till henne och det verkade hon uppskatta.

Jag drogs med dåligt samvete för att jag låtit henne få genomgå denna förlossning, men när man ser henne med sina ungar nu 6 veckor senare så inser man att det var rätt att låta henne få bli mamma. Bilder på kattungarna och förlossningen finns på http://cillagonk.zoomin.se/A943 - dock inte de blodigaste de har jag inte tagit med.

De små kallas för Pärla (hane med ett vitt halsband runt halsen), Skrållan (hona som är som en gnällig babydocka) och så Rugby (hane med mörka fläckar under ögonen och nosen såg ut att ha fått näsblod, en typisk rugbyspelare). Pärla är en ensamvarg ibland, medan Skrållan och Rugby söker sig till varandra eller till mig. Rugby har valt ut mig till favorit och tar alla tillfällen i akt att få krypa ihop med mig. Skrållan tyr sig mer till Henrietta. Så när det gäller att sära på dem om några veckor så blir det svårt. Den som kan lämna boet utan bekymmer är Pärla och i sitt nya hem hos Åke Mårth fick han även ett nytt namn och heter numera Boris.

 
home