Vi älskar katter och katterna älskar oss, i alla fall så verkar det så eftersom övergivna katter söker upp oss och stannar kvar.

Den 5 december 2005 så blev Skrutten mamma för första och ska bli ända gången. Det blev en svår förlossning och vi är evigt tacksamma mot Bagarmossens djursjukhus som via telefon hjälpte oss igenom denna kväll och natt.

Tolv timmar är inte vanligt för en kattmamma, men ungarna ville inte komma ut. Hon blödde mycket och var mycket medtagen. En av kattungarna kom inte ut, det var enbart påsen som de ligger i som kom. Efter konsulterat djursjukhuset för att fråga vad vi skall göra så sa de till oss att avvakta och se om någon del kommer fram och då försiktigt dra ut den. Med ett finger in i kattmamman skulle vi försöka styra ut kattungen. Plasthandskar letades fram och när svansen tittade ut så försökte vi hjälpa till. Detta är inget vi skulle vågat göra på egen hand och att köra alla de milen till Bargarmossen med en födande bilrädd katt var inte att tänka på. Till slut hade vi lyckats få tag på kattungen och kunde lirka ut denna. Den var dock död och dottern var förtvivlad och trodde att hon dödat den. Men djursjukhuset tröstade henne med att så var det troligen inte.

Efter att den döda kommit ut och mamman skrikit och bitits så flydde hon blödande ifrån oss. Vi fångade in henne och serverade uppvispad äggula för att få lite näring och vatten därtill. Mamman tittade efter den döda ungen och vi la den till henne så hon fick se att den inte levde. Hon slickade en stund på den och insåg faktum och gick därifrån. Vi fångade in henne igen och bäddade ner henne i en ny låda som var ren. Då tittar hon upp på oss och ser frågande ut och där under henne ligger hennes nästa unge. Den kom ut snabbt och utan några bekymmer, till och med mamman såg förvånad ut. Vi ska torka upp blodet under sängen och ser då att det ligger något under sängen dit hon flydde. Där ligger en liten klump - vaddå? Den kom ut av bara farten då den döda ungen var borta från passagen och utan några bekymmer så där låg den där på golvet. Skrutten tittar upp på oss och ser frågande ut när vi lägger ner hennes ännu en unge i korgen. Hon märkte tydligen inte att hon födde en unge till och det speglade sedan en lång tid hur hon var mot just denna kattunge. Därefter så bäddades mamman nu med två ungar ner i en uppfräschad låda.

Timmarna gick och hon låg där utslagen med sina två små nyfödda och vi beslöt oss för att försöka sova i skift. Alina som hitintills skött det mesta ville fortsätta vakta. Efter några timmar så var det då dags för den fjärde ungen att komma ut men mamman orkade inte utan låg nästan apatisk på en handduk i hallen dit hon tagit sig för att få vara ifred från de nyfödda. Så kom den sista ungen och mamman bara tittade på den men orkade inget göra. Alina tog den i en handduk och torkade den försiktigt och höll den varm, de andra ungarna fick en värmedyna under filten de låg på i sin låda så de inte skulle bli kalla. Efter någon timma till så kom då moderkakan ut och kattmamman åt upp den och fick lite ny kraft. Hon fick nu ligga och mysa med den sista ungen ett tag innan de båda flyttades tillbaka till kattlådan och hela familjen var församlad. De blev matade och mamman gick ur lådan och la sig utanför och sov. Dottern vek ihop en handduk som huvudkudde till henne och det verkade hon uppskatta.

Jag drogs med dåligt samvete för att jag låtit henne få genomgå denna förlossning, men när man ser henne med sina ungar nu 6 veckor senare så inser man att det var rätt att låta henne få bli mamma.

De små kallas för Pärla (hane med ett vitt halsband runt halsen), Skrållan (hona som är som en gnällig babydocka) och så Rugby (hane med mörka fläckar under ögonen och nosen såg ut att ha fått näsblod, en typisk rugbyspelare). Pärla är en ensamvarg ibland, medan Skrållan och Rugby söker sig till varandra eller till mig. Rugby har valt ut mig till favorit och tar alla tillfällen i akt att få krypa ihop med mig. Skrållan tyr sig mer till Henrietta. Så när det gäller att sära på dem om några veckor så blir det svårt. Den som kan lämna boet utan bekymmer är Pärla och i sitt nya hem fick ett nytt namn och heter numera Boris.

Uppdatering 21 september 2020
Skrutten hade svårt för Skrållan i nästan hela hennes liv. Det var som om hon fick bära skuld för alla smärtor hon fick utstå med den kattunge som fastnade. Skrållan bodde första tiden kvar hos oss när Rugby flyttat till Alina och hennes andra katt (som nu hade fått namnet Disa Grå). Men lilla Skrållan mådde inte bra - mamman nonchalerade henne och hon saknade troligen min bror. Så plötsligen var Skrutten ensam katt igen och Alina stod där med 3 katter. Rugby och Skrållan bokstavligen kröp in i varandra.

Det gick bra i ett antal år men sen tröttnade DisaGrå på deras syskonkärlek och på något konstigt sätt fick över Rugby på sin sida och de mobbade ut Skrållan. Så Skrållan fick flytta hem igen. Skrutten hade förlikat sig med henne och lät henne få bo här men någon större kärlek mellan dem uppstod aldrig. Så nu hade jag två katter som slogs om min kärlek - och det fick de båda två. Till slut accepterade de varandra så mycket att de kunde ligga på var sin sida om mig. Så när jag en dag kom in i badrummet och såg dem ligga på badrumsmattan med bara någon dm emellan så var jag tvungen att ta en bild för att tro på det själv.

När Alinas kvarvarande katter kom och bodde hos oss så höll sig Skrållan på avstånd och hittade en egen plats där hon fick vara helt i fred. Björne hade flyttat in och ytterligare en garderob hade införskaffats och detta blev hennes plats med full koll på vad som hände i huset. Rugby försökte ta sig dit men insåg snabbt att han inte var välkommen där. Skrutten gick aldrig dit och ej heller Disa Gråa.

Men som i alla sagor så finns det ett slut. Skruttens njurar blev sjuka och Skrutten blev så smal som så. Hon var levnadsglad och visade tydligt att hon ville leva trots att hon bara var som skinn och ben (som när hon hittade mig 14 år tidigare). Vi åkte in till djursjukhuset flera gånger för ev avlidning men både de och jag kunde inte se att hon led. Så 4 månader senare kom den dagen - en sorgens dag.

Skrållan fanns kvar och hon jobbade fullt på att ersätta Skrutten - på ett märkligt sätt. Hon besökte alla Skruttens sovplatser för att kanske vara nära Skrutten eller för att hon aldrig fått ligga där - inget vi förtår i alla fall. Hon tog över Skruttens plats på ett bestämt sätt. Men 3 månader efter Skuttens död så markerar Skrållan en dag att hon inte vill bli störd. Jag inser att hon inte mår bra men förstår ingenting. Full fart in till Albano med henne och de konstaterar att hennes njurar hade tvärt lagt av. Orsaken till detta vet ingen av oss men de trodde inte att hon var förgiftat utan funderade på om det varit ärftligt och att hon dolt sin sjukdom för oss under en längre tid. Hon fick avlivas 2 dagar senare mitten av juli.

Jag saknade mina katter så att jag skrev ut min sorg på Facebook om att jag var kattnödig. Vi åkte till katthem men de krävde att vi tog hem katten omgående men det fungerade inte då vi skulle ha kattvakt och resa till Gotland. En ny katt kräver stor omsorg och inte placeras in med kattvakt och Alinas katter i ett nytt hem. Så vi avstod.

Jag bestämde mig för att leva ett kattfritt liv och det gick fram till november då jag åter igen saknade en katt i mitt liv. En nära vän behövde en omplacering av sin katt och frågade om jag kunde tänka mig ta över henne. Först tvekade jag - hon var precis som Skrutten flerfärgad och jag fick känslan av att jag ersatte Skrutten. Efter några dagars funderingar sa jag att vi får träffas och se om hennes katt gillade mig. Vi åkte därifrån med Cicci i en kattkorg - en ljuvlig varelse som direkt sökte all kärlek hon kunde få av oss.

Men något stämde inte och det började ske lite många olyckor och tyvärr i sängarna och jag kände att jag orkade inte detta. Vad att göra? Först måste vi ta reda på hur hon mår och om hon behöver en "kattpsykolog". Vi besöker Albano och får en massa råd. Kort tid efter så hugger Cicci när vi råkar lyfta henne "fel" och vi åker in med henne igen. Hon är sjuk i sin galla och därav inte klarade av tryck mot den. Medicinering och dietmat och vi fick henne på banan igen.

Cicci en ung dam som vet hur hon ska charma sin omgivning.Grannarna älskar henne och när vi går på promenad så följer hon oss som en hundvalp. Jag minns en man som satt i en bil och pratade telefon som plötsligen kom ur bilen och ropade efter oss: Vilken fantastisk katt hon går ju med er som en hund - det har jag aldrig sett förr. Vi stannade upp och svarade och då satte sig Cicci sidan om mina ben och följde med i konversationen. När vi är klara frågar jag henne om vi ska gå hem nu och kvickt är hon på benen igen och springer 8:or runt benen på mig resten av biten hem.

Cicci blev 5 år i maj och har nu bott hos oss jag gissar i 3,5 år. Tack Bella för att du lät mig få bli hennes nya matte.