För två år sedan...
Daterat: Måndagen den 11:e augusti 2003 kl 02:58
02:10
För två år sedan stod jag chockad med tårar
forsande ner för mina kinder inne på Danderyds sjukhus
intensiv avdelning. Hela min värld hade just rasat samman.
Min pappa var död.
De hade äntligen stängt av den där jobbiga pipande
maskinen. Men jag var inte glad för det. För i med det
stängdes min pappas liv av.
ca 23:00 den 10 augusti 2001
Jag satt i soffan i vardagsrummet när telefonen ringde. Något
var fel. Men ringer inte så sent till någon om det inte
är väldigt viktigt.
Mamma kommer ut ur arbetsrummet skyndandes in till min farmor. Och
i farten säger hon att min pappa ligger i resperator och att
vi ska åka in till sjukhuset.
Jag minns hur tårarna forsar o hur jag skakar av gråt.
Min mamma ringer sin vännina Maud som är läkare för
att hon ska följa med till sjukhuset.
Maud fixar en taxi o kommer och hämtar oss.
Min stora syster är på väg in till stan för
att hon ska gå på nattbio med en kompis.
Mamma lyckas få tag på henne i sista sekunden.
Vi åker in till sjukhuset Maud, mamma, farmor och jag.
På vägen dit messar jag några av mina vänner
för att berätta att min pappa ligger i resperator.
Vi blir visade till intensiven från akuten.
Där får vi komma in o sätta oss i ett liten rum
där vi väntade.
En läkare skulle komma o prata med oss.
Vi väntade o väntade o väntade.
Efter en evighets väntade kom en läkare in till oss. Jag
minns inte ett ord han eller hon sa. Förstod ingenting.
Men jag minns att min syster kommer in. Jag ler åt henne samtidigt
som jag ställer mig upp o ger henne en kram. Jag minns att
hon säger till mig att här är det lite glatt i alla
fall i samma sekund som jag bryter ut i gråt i hennes famn.
Vi får sitta inne i det där rummet ett tag till med vetskapen
om att pappa ligger inne i rummet intill.
Jag ville bara ut ur det rummet o få komma in till honom.
Någon kommer in till oss o säger att vi ska få
komma in till honom.
Jag och min syster Alina måste sätta på oss munskydd
för att vi är små förkylda.
Inne i rummet som var ganska liten låg även tre andra
män. I alla fall två av dem hade resperator minns jag.
De drar för skynken så att vi inte ska bli störda.
Min pappa låg där med en massa slangar överallt.
Vi satt där i någon som kändes som en blandning
mellan en evighet o en sekund.
Tiden gick både fort och långsamt.
Linjen som visar hjärtats slag gjorde färre o färre
noteringar. Till slut var det nästan ingenting.
En av sköterskorna sa åt mig o Alina att vi kunde ta
av oss munskydden men vi förstod inte varför. Pappa kunde
ju bli sjuk. Vi förstod inte att det var slut. Vi satt där
ett tag till tills de till slut sa till mamma att de var tvugna
att stänga av.
Jag fattade ingenting. Det var ingen skillnad.
Det var bara en skärm som släktes. Allt såg likadant
ut.
Vi fick gå ut därifrån och tvätta oss medans
mamma fick hjälpa till att tvätta pappa och göra
honom i ordning så vi skulle få säga hejdå
för vad som kom att bli en sista gång.
Efter att bra tag fick vi komma ini ett annat sjukrum där han
låg på en sjuksäng utan alla slangar o dropp och
allt.
Han såg ut som om han sov.
Jag och min syster satt på var sin sida om honom och pratade.
Vi pratade som vanligt. Inga tårar eller nått. Bara
chockade. Förstod inte. Han låg ju där. Han sov
bara.
Fast på samma gång visste vi.
Han var fortfarande varm. Lite småblek men inget speciellt.
Jag var sist ut ur rummet. Jag minns att jag vände mig om en
sista gång i dörren bara för att titta om han inte
skulle vakna i alla fall. Men det gjorde han inte.
Jag tror att vi lämnade sjukhuset runt fyra på morgonen.
Det hade ljusnat igen. Vi lyckdes få tag i en taxi. Alla var
jätte lugna. I chock.
Jag messade några av mina vänner som jag hade messat
o sagt att pappa låg i resperator o skrev att han var död.
Inte för att jag själv förstod det.
Hela den kommande veckan efter det var bara konstig. Inget stämde.
Man undrade när han skulle komma in genom dörren här
hemma.
Var va han??
Jag har än idag inte fattat att han är borta. Undrar
fortfarande när han ska komma in genom dörren.
Jag kan skriva det och säga det hur många gånger
som helst men jag lyckas inte acceptera det.
Undrar nästan om jag någonsin skall göra det.
Jag saknar honom oerhört mycket. Och jag vet att han finns
här hos mig på ett sätt. Att han alltid kommer att
göra det. Jag skulle göra vad som helst bara jag fick
krama om honom en sista gång.
Saknaden går inte att beskriva med ord!
Den bara finns här och kommer alltid att göra det!
Jag saknar honom av hela mitt hjärta!!
Och jag undrar än i dag varför just han?
Varför fick jag inte behålla min far ett tag till. Varför
fick jag inte lära känna mig pappa??
De är frågor jag aldrig kommer få svar på.
|