Mitt minne av de sista timmarna i min pappas liv.

 

För två år sedan...
Daterat: Måndagen den 11:e augusti 2003 kl 02:58



02:10

För två år sedan stod jag chockad med tårar forsande ner för mina kinder inne på Danderyds sjukhus intensiv avdelning. Hela min värld hade just rasat samman.
Min pappa var död.
De hade äntligen stängt av den där jobbiga pipande maskinen. Men jag var inte glad för det. För i med det stängdes min pappas liv av.

ca 23:00 den 10 augusti 2001
Jag satt i soffan i vardagsrummet när telefonen ringde. Något var fel. Men ringer inte så sent till någon om det inte är väldigt viktigt.
Mamma kommer ut ur arbetsrummet skyndandes in till min farmor. Och i farten säger hon att min pappa ligger i resperator och att vi ska åka in till sjukhuset.
Jag minns hur tårarna forsar o hur jag skakar av gråt.
Min mamma ringer sin vännina Maud som är läkare för att hon ska följa med till sjukhuset.
Maud fixar en taxi o kommer och hämtar oss.
Min stora syster är på väg in till stan för att hon ska gå på nattbio med en kompis.
Mamma lyckas få tag på henne i sista sekunden.
Vi åker in till sjukhuset Maud, mamma, farmor och jag.
På vägen dit messar jag några av mina vänner för att berätta att min pappa ligger i resperator.
Vi blir visade till intensiven från akuten.
Där får vi komma in o sätta oss i ett liten rum där vi väntade.
En läkare skulle komma o prata med oss.
Vi väntade o väntade o väntade.
Efter en evighets väntade kom en läkare in till oss. Jag minns inte ett ord han eller hon sa. Förstod ingenting.
Men jag minns att min syster kommer in. Jag ler åt henne samtidigt som jag ställer mig upp o ger henne en kram. Jag minns att hon säger till mig att här är det lite glatt i alla fall i samma sekund som jag bryter ut i gråt i hennes famn.
Vi får sitta inne i det där rummet ett tag till med vetskapen om att pappa ligger inne i rummet intill.
Jag ville bara ut ur det rummet o få komma in till honom.
Någon kommer in till oss o säger att vi ska få komma in till honom.
Jag och min syster Alina måste sätta på oss munskydd för att vi är små förkylda.

Inne i rummet som var ganska liten låg även tre andra män. I alla fall två av dem hade resperator minns jag.
De drar för skynken så att vi inte ska bli störda.
Min pappa låg där med en massa slangar överallt.
Vi satt där i någon som kändes som en blandning mellan en evighet o en sekund.
Tiden gick både fort och långsamt.
Linjen som visar hjärtats slag gjorde färre o färre noteringar. Till slut var det nästan ingenting.
En av sköterskorna sa åt mig o Alina att vi kunde ta av oss munskydden men vi förstod inte varför. Pappa kunde ju bli sjuk. Vi förstod inte att det var slut. Vi satt där ett tag till tills de till slut sa till mamma att de var tvugna att stänga av.
Jag fattade ingenting. Det var ingen skillnad.
Det var bara en skärm som släktes. Allt såg likadant ut.
Vi fick gå ut därifrån och tvätta oss medans mamma fick hjälpa till att tvätta pappa och göra honom i ordning så vi skulle få säga hejdå för vad som kom att bli en sista gång.
Efter att bra tag fick vi komma ini ett annat sjukrum där han låg på en sjuksäng utan alla slangar o dropp och allt.
Han såg ut som om han sov.
Jag och min syster satt på var sin sida om honom och pratade. Vi pratade som vanligt. Inga tårar eller nått. Bara chockade. Förstod inte. Han låg ju där. Han sov bara.
Fast på samma gång visste vi.
Han var fortfarande varm. Lite småblek men inget speciellt.
Jag var sist ut ur rummet. Jag minns att jag vände mig om en sista gång i dörren bara för att titta om han inte skulle vakna i alla fall. Men det gjorde han inte.

Jag tror att vi lämnade sjukhuset runt fyra på morgonen. Det hade ljusnat igen. Vi lyckdes få tag i en taxi. Alla var jätte lugna. I chock.
Jag messade några av mina vänner som jag hade messat o sagt att pappa låg i resperator o skrev att han var död.
Inte för att jag själv förstod det.

Hela den kommande veckan efter det var bara konstig. Inget stämde.
Man undrade när han skulle komma in genom dörren här hemma.
Var va han??

Jag har än idag inte fattat att han är borta. Undrar fortfarande när han ska komma in genom dörren.
Jag kan skriva det och säga det hur många gånger som helst men jag lyckas inte acceptera det.
Undrar nästan om jag någonsin skall göra det.
Jag saknar honom oerhört mycket. Och jag vet att han finns här hos mig på ett sätt. Att han alltid kommer att göra det. Jag skulle göra vad som helst bara jag fick krama om honom en sista gång.
Saknaden går inte att beskriva med ord!
Den bara finns här och kommer alltid att göra det!
Jag saknar honom av hela mitt hjärta!!
Och jag undrar än i dag varför just han?
Varför fick jag inte behålla min far ett tag till. Varför fick jag inte lära känna mig pappa??
De är frågor jag aldrig kommer få svar på.


Tillbaka till pappas sida